Kaksinkertainen :: Dubbelt :: Doppelt

Om man lämnar Rostock saknar man, bland annat:
Sitt gröna hem, Casita Maria. Nu någon annans hem.
Literaturhaus Rostock. Också ett hem. En vän.
Människorna, givetvis, jag tjatar. Men ändå. Det är ju just det.
Specifika platser, dit man gärna skulle gå, men man kan inte. Man är någon annanstans.
Dofter, lukter. På olika ställen har man olika rengöringsmedel. På vissa platser är lukten av de lokala rengöringsmedlen överväldigande. Som om de krävde att bli minnen.
Och att också lukter kan vara något man längtar efter; starka, krävande. Och människor som doftar, luktar, någonting. Ja, människor, ja, det sa jag ju redan.

*

Att resa med sig själv är – någonting, hmm, någonting viktigt. Vad var det nu igen? Att resa med sig själv är möjligen ett sätt att ställa frågor till sig själv, kanske även svara? Ja, eller också låta bli. Att resa med sig själv är att resa till sig själv, kanske kommer man närmare än när man står stilla? Eller hur var det riktigt? Kanske kommer man inte alls. Men man är i rörelse.
Obetydligt,
men kanske ändå
någonting. En rörelse.

*

Att förlora sitt hjärta till platser, människor, språk. Att besöka, och att lämna. Det är så torftigt och kort detta människoliv, att samtidigt bara kunna leva ett enda. Att bara kunna vara på ett enda ställe åt gången. Jag vill vara allt det där jag går miste om, samtidigt som jag aldrig vill vara något annat än det jag är.
Det är sant.

Om det var enkelt att anlända till Rostock, så var det desto svårare att åka därifrån.

Jag är egentligen inte så bra på att skapa hem, men på två veckor skapar man rutiner. Man går samma gator, tar av på samma ställen, fötterna tänker. Man köper sitt bröd på samma bageri, man träffar samma människor för att man går till samma ställen, man hittar någonting man alltid äter eller alltid dricker. Man skapar mönster, återupprepar.

Jag skriver i min anteckningsbok på caféer och restauranger, i samma bok, och jag skriver också på tåg. Mina bloggar renskriver jag sedan i mitt gröna hem och när det inledningsvis är problem med nätanslutningen smärtar det mig. När allt sedan stabiliseras är det en lycka. Jag är inte bra på ombonade hem, men jag måste få ha mina pappershögar och min dator och min nätanslutning och mitt rådd. Där skriver jag.

Jag går till samma ställen, det har jag sagt förut, återupprepat: Peter-Weiss-Haus och Das Haus och Literaturhaus och andra viktiga hus dit jag gärna går. Där jag känner mig hemma. Jag träffar samma människor, människor som kan bli vänner, sådant skapar man också.

Jag hinner äta alla vegetariska rätter på Likörfabrik, som finns precis på andra sidan gatan, mitt emot mitt gröna hem. Nej, inte alla, förresten. En sallad åt jag faktiskt aldrig. Kanske är det bra att ha en sallad kvar? Kanske man alltid måste spara en maträtt på menyn för att en dag kunna återvända?

Jag låser dörren till mitt gröna hem och sätter alltid nyckeln i samma ficka. Jag går med samma sällskap på samma gator, till samma ställen och alltid när vi går, så går vi bredvid varandra, på samma sätt.
Tills jag en dag lämnar kvar nyckeln och åker bort.

Vem är jag, när jag går där på kullerstensgatorna i Rostock, vem vill jag vara? Jag har för länge sedan upphört med mina lekar, upphört med att låtsas vara olika saker, och på något sätt har jag också givit upp mina turistansatser. Jag har mina vanor, om än nya, och försöker inte vara någon annan än den jag är. Jag, på ett annat ställe.

Fast i detta ögonblick, då jag är i Rostock, är Rostock inte ett annat ställe, då är Rostock här, och jag befinner mig just där här är nu.

*

(Jag vet att man inte brukar ha en tacklista i slutet av sin blogg, men ändå, denna blogg har det:
Tack för det första till Mr. L., för allt;
mitt hjärtas stora tack till Katinka och Reiner – Literaturhaus Rostock är en vän, inte en institution;
och till Regine P. & vänner för Rostockupplevelser;
till Regine E. för översättningarna;
till Verena och Maria A. för arrangemang med värme;
till Maria P. för gästfriheten och mitt gröna hem;
till Miss L. & vänner för Berlin;
till er som jag ständigt mötte på samma och olika ställen, mina Rostockvänner och -bekanta;
till Ariane, som jag är glad över att litegrann ha fått dela detta projekt med;
till literaturhaus.net, Goethe-Institut och FILI för detta inspirerande projekt, för möjligheterna, upplevelserna och skrivandet;
och sist men inte minst: igen ett stort tack och en liten bit av mitt hjärta till Rostock och Rostocks vapendjur Gripen, till Katinka och Reiner och Literaturhaus Rostock, och givetvis i synnerhet tack till litteraturhusets unge vän.
Farväl adjö.)

Kära dagbok,

Detta är dumt, men jag måste. Jag måste presentera mina alldeles egna, inofficiella topplistor på:
1. Mina tyska favoritord
2. Mina bästa namn på platser i Rostock

Beakta att alla mina favoritord inte ryms med på listan. Beakta att det också kan vara avgörande vem som säger ordet och givetvis vilken sorts tyska det uttalas på. Och att det kommer nya favoritord, hela tiden.

Och om jag nu fortsätter med denna bekännelseblogg så erkänner jag härmed att jag alltid varit lite svag för det tyska språket, och nu efter två veckor i Rostock är jag svagare än någonsin. Mest tycker jag om en viss sorts surrande tyska som talas i ett mjukt flöde, långt framme i munnen och som flyter uppåt och nedåt lika mödolöst och lätt, melodiskt. (Munnen, läpparna, tungan, tänderna. Vibrerande mjuka mumlande ljud. Ibland kan man pluta litet med munnen och säga ”nee”, till exempel.)
Så låter det inte när jag talar tyska, men kanske någon dag.

Men här alltså mina tio-i-topplistor, med små förklaringar till varför ordet i fråga kommit in på listan:

TYSKA FAVORITORD:

1) Das Schicksal (Ja: ÖDET! Både på grund av ljud och av betydelse. Också det svenska ordet tycker jag om.)
2) Irgendwie (På ett eller annat (något) sätt. Ljuvligt vagt och nonchalant.)
3) Nee (Nej. Ett av de sötaste sätten man kan säga nej på, allvarligt.)
4) Das Eichhörnehen (Ekorre; alla dessa mjuka ljud!)
5) Etwas (Något, någonting, en smula, litet. Ja, liksom någonting, sådär vagt, igen.)
6) Genau (Precis. Kan man strö in i ett samtal, nicka och hålla med, visst, genau.)
7) Also (Så, alltså. Alltså så där kan man börja en mening om man vill fylla i någonting, avbryta någon eller inflika. Alla dessa små samtalsord, dem samlar jag på, i synnerhet.)
8) Manchmal (Ibland, då och då, emellanåt. Åh, älskar hur ordet låter! Som en smekning, och ändå innehållsmässigt så flyktigt, så vagt!)
9) Peinlich (Pinsam. Det är man ju ibland. Ofta. Också i Tyskland bekymrar man sig ständigt om vad som är pinsamt och när.)
10) Der Kopfsteinpflasterstein (Tja, strängt taget är väl detta inte ett ord, snarare en kreativ, nyskapande sammansättning, sådana man kan göra på tyska, om man riktigt vill. Kullerstensbeläggningsstenar. Poetiskt.)

NAMN PÅ PLATSER I ROSTOCK:

1) Doberaner Platz (Låter så roligt. Och jag tror att jag varje gång jag korsat Doberaner Platz faktiskt har varit på väg till någonting roligt.)
2) Groβ Klein (Möjlig översättning: Stora Liten. Se tidigare bloggar.)
3) Doberaner Straβe (Doberaner, Doberaner, Doberaner.)
4) Kuhtor (Koporten. En av de sju stadsportarna. Och platsen där kära Literaturhaus Rostock finns, till och med december.)
5) Peter-Weiss-Haus (Peter Weiss hade en tid starka anknytningar till Rostocks teaterliv. Ungt kulturhus i Rostock, namnet förpliktigar. Hur många gånger var jag där, egentligen? Ofta? Hela tiden? Alltid var det någonting som hände där. Det är för övrigt dit Literaturhaus Rostock flyttar, så småningom.)
6) Östliche Altstadt (Östra delen av gamla stan i Rostock. Där bodde jag, där fanns mitt gröna hem, Casita Maria.)
7) Die Warnow (Floden. Vet inte riktigt varför, men det låter bra. Flärdlöst och vardagligt, allvarligt. Seriöst. Nästan litet trist. Bra.)
8) Kröpeliner Straβe (Gågatan, ja, hm, vad ska jag säga? Det låter hemskt roligt, och man måste förhålla sig till denna lite turistiga huvudgata i Rostock, jag är hemskt ambivalent.)
9) Neuer Markt (Nya torget. Roligt att säga. Man kan till exempel säga att man gick över torget. Drack kaffe vid torget. Eller att das Rathaus, rådhuset, står där. För det gör det. Och kring en av rådhuspelarna slingrar sig faktiskt en orm. Det är sant. Men inte en levande, dock.) (Fast vem vet, kanske på natten?)
10) Lämnar jag öppen för alla de andra platserna jag så gärna ville inkludera i min topplista.

Från Rostock är det inte långt till Berlin, på två och en halv timme kan man ta sig med tåg till huvudstaden, om man vill. Det vill jag.

En dag beslöt jag mig plötsligt för att försvinna från Rostock för ett ögonblick, förlora mig för en stund i en större stad, bland fler människor. På morgonen vaknade jag därför tidigt och tog tåget bort.

Egentligen hade jag inga klara planer med min resa, det var bara en resa bort, till ett större ställe där man enklare kan gå vilse. Den enda egentliga programpunkten jag kunde uppbåda, som intresserade mig förutom människorna och byggnaderna, var Filmmuseum Berlin. Det första jag gjorde när jag anlände till Berlin (morgontrött och med hjärtklappningar av för lite sömn, för mycket kaffe och kanske också för mycket allt möjligt annat och definitivt på grund av den kvava tågluften) var att ta mig till Potsdamer Platz och till filmmuséet.

Och ja, jag var lycklig där.

Vaktmästarna där var stränga och barska, de gav mig order om var jag skulle börja och hur jag skulle fortsätta. Lite motvilligt men lydigt började jag med TV-utställningen, rusade igenom den för att snabbt komma till filmen. (Man måste lyda vaktmästarna här, de är ofta stränga och allvetande, på det där rätta, nostalgiska östsättet.)

Och ja! Mörkret, ljuset, skuggorna! Musiken, ljuden, speglarna! Det var just så visuellt som det måste vara. Långa blickar mellan mig och stumfilmsstjärnorna; nickar, suckar, blickar; förälskelsen mellan mig och Marlene Dietrich. (Ömsesidig.)

Sedan lämnade jag filmen för staden.

Byggnaderna kring Potsdamer Platz är väldiga och tunga. Grupper av skolklasser och andra turister väller fram mellan husen, över gatorna, passerar Checkpoint Charlie, går genom Holocaust Denkmal – det labyrintartade minnesmärket över Förintelsen – och under bågarna till Branderburger Tor. Berlin är alltid öst och väst, fortfarande närvarande, som historia, som nu, påtagligt, utsagt, ihågkommet.

Jag släntrar omkring, betraktar staden. Sedan ringer jag min alldeles nya Berlinerbekantskap och blir avhämtad med bil från Friedrichstraße.

Här börjar en annan resa, till ett annat Berlin, till det Berlin jag hellre ville se än museerna och monumenten.

Med henne kommer jag till parkerna som anlagts där muren tidigare låg. Vi går under tunnelbanespåren som svävar ovanför vissa stadsdelar. Jag hör berättelser om platser långt borta ifrån de officiella minnesmärkena; istället de otaliga väggmålningarna, betongkonsten och levande stad. Stadsdelar som Kreuzberg och Friedrichshain. Mitte. Öst, väst, östväst, västöst, allt, människorna, husockupanterna, hundarna, de squattade husen, trailerparkerna, de alternativa konsthusen, gatorna – alla dessa bråda gator och de lata – än en gång människorna, hundarna, betongen. Till och med hönor och en åsna mitt i staden, i ett litet undangömt husvagnskollektiv.

På natten sover jag på en madrass på golvet i hennes kalla rum, där en lätt rökdoft fortfarande ligger kvar som ett minne av kvällen. Och staden fortsätter ständigt att leva, där utanför dessa gistna fönster.

När jag vaknade kunde jag känna fukten från gatan, staden, och att det var länge sedan jag sovit en så rofylld sömn.

I Finland frågar man alla besökare varför de kommer till Finland, egentligen. Lite förvånat, liksom med misstro. Som om man själv aldrig hade kommit på tanken att befinna sig i landet, om man inte råkat födas där. (Och kanske skulle man inte heller.)

Det samma gäller Rostock. Varför Rostock, frågar man och ser nästan förfärad ut.

Alltså liksom därför Rostock, säger jag, och kliar mig litet i nacken. Och även om jag inte valt Rostock, även om jag bara har hamnat här, så är jag glad över att det kan gå så att man kan hamna i Rostock.

Därför Rostock: En stad är sina människor. Människorna är staden.

Inte mer, inte mindre. Egentligen skulle jag berätta en historia om ett möte, kanske flera, och om människor jag gång på gång slumpmässigt stöter på; på teaterpremiären på Volkstheater Rostock, på puben Das Haus, på den ena eller andra tillställningen på Peter-Weiss-Haus, men vid närmare eftertanke så gör jag det inte. Jag tänkte också skriva någonting om det vita Disneylandslottet i Heiligendamm eller om det hysteriskt roliga klosterbesöket i Bad Doberan, det kunde jag verkligen göra. Men mera skriver jag inte denna gång, för nu ska jag strunta i alla sevärdheter och göra det allra viktigaste medan jag ännu är här: Gå ut och dricka tysk öl med mina Rostockvänner och bekanta.

Detta är en berättelse om en stormig dag i en turistförfattares liv.

Detta är en berättelse om en vandring från DDR-betong till östersjöromantik.

Nej, det är inte en berättelse om Mecklenburg-Vorpommerns utveckling de senaste åren, det är en berättelse om min söndag i betongförorten Groß Klein och det über-pittoreska havsbadet Warnemünde.

*

Det var en stormig dag – ja, det är alltid bra att inleda en historia så, men verkligen, det var en stormig dag – men den börjar rätt behärskat med brunch på Peter Weiss Haus. (Turistförfattarens anmärkning angående Peter Weiss Haus: Detta unga kultur- och aktivitetshus som är en av de sakerna som gör Rostock levande.)

Och ja: allt kommer att fortsätta lika behärskat, det är bara stormen som tar vid.

*

Med mig på min resa till de riktiga betonglandskapen, icke avsedda för turister, hade jag en olicensierad men alldeles kompetent lokal guide, herr L.

Herr L fann sig snällt i guiderollen och började med att visa sina älskvärda föräldrar, syster samt föräldrahem. Sämre minnesmärken har jag sett under mina stadsvandringar.

Sedan gick vi ut i betongvärlden.

(”Det kommer att börja regna när vi stiger ut genom dörren”, sade jag. Vi steg ut genom dörren, gick några meter framåt och så började de stora, kalla dropparna falla. Denna urbana vandring började bra; det är mindre viktigt hurudant väder man har, så länge man har rätt.)

Det var grått, det var dunkelt. Husen såg trötta och otillfredsställda ut, som det ska vara när man vandrar i förortsområden. Av någon anledning ska det vara så. Herr L förklarade vältaligt om hur det såg ut tidigare, innan träden man planterat vuxit sig till träd, innan husens betonggråa gavlar målats i andra färger, innan man tagit bort några våningar högst uppe på vissa av husen; kanske för att göra stadssilhuetten mera levande, mera ojämn, kanske för att det inte fanns hiss och våningarna var för många och tomma.

Fortfarande var fönstren tomma och gardinlösa och övergivna i många av de översta lägenheterna, trots alla förändringar och förbättringar och alla dessa nyvunna tankar om trivsamhet. Trots all ljus och all ny grönska.

Också här hade husen och gatorna sin historia, sina myter, sina berättelser. Ibland våldsamma, grymma. Oftast mänskliga, bekanta. Som det brukar vara.

Jag tror att jag glömde att säga till herr L att det inte var för att jag ville förfasa mig som jag gärna ville se den urbana utkanten, utan för att jag behövde en motvikt till allt det turistpolerade som jag sett, och som jag visste att jag skulle komma att se. Men på något sätt tänker jag mig att han förstår det.

*

Två kilometer från Groß Klein ligger Warnemünde, vid havet, vid stranden. Man kan söndagsspatsera längs strandpromenaden och gå ut på den långsträckta piren. Helst långsamt. Det gjorde vi, herr L och jag. Kanske vandrade vi ganska tysta fram längs med vattnet, tigande, eftersom det inte fanns så mycket att säga om detta. Kanske gick vi tysta sida vid sida för att det stormade, för att havet brusade och för att mitt hår dansade över mitt ansikte och rakt in i min mun.

Regnet blev kvar i Gross klein, i Warnemünde väntade stormen.

Söndagsmänniskorna var många, trots stormen, torts att sommaren för länge sedan slutat. I Warnemünde är turisterna inte malplacerade; turisterna hör Warnemünde till. De ljusa sekelskiftesbyggnaderna lyste med sina nymålade väggar, på somliga gator kände man fisklukten, på de flesta gator fanns hotell.

Vad gör man då i livet med alla dessa Warnemündrar?

Man drar sig tillbaka, man andas, andas in, andas ut?

Kanske blir man en annan, en långsammare? Kanske är man tillsammans, kanske är det tid? En nymålad, vit tid, långsam, som andas fisklukt och där vinden river din halsduk och du följer med.

*

Tills man äntligen återvänder till någonting annat än vita illusioner; till stadig betong, till överlevnadsviljan i urban väggkonst, till den skönhet som finns i det absolut ofullständiga.

Ambivalens i Altstadt: Det nya gamla, den fula skönheten. Kullerstensgatorna som ständigt ska repareras. Den gamla ringmuren, delvis återskapad, delvis bevarad, och till stor del försvunnen – men ändå närvarande. Turiststaden, och det som är på riktigt, vardagsstaden. Gågatan som är fylld av människor, ända tills klockan slår åtta och förtrollningen bryts, allt töms och packas ihop, slås igen och avslutas. Sedan ligger den där: vacker, upplyst och öde.

*

Alla bagerier, många och nära. Det goda, tyska brödet.

Brötchen till frukost, alltid.

Men ändå olika sorter, olika former, olikt fröbeströdda och med olika namn, varje dag.

Samma sak, men olika.

*

Trapporna upp till tornet i Petrikriche är trånga och branta. Jag går hela vägen upp, 196 trappsteg, för jag vill känna det i kroppen. Det är mindre tungt än klaustrofobiskt, jag känner höjden och jag känner vinden blåsa in genom gluggarna. När jag kommit så högt upp man kan komma ser jag ut över Rostock. Jag ser fabrikerna på andra sidan hamnen, kraftverket. Jag ser kullerstensgatorna och träden. Plötsligt svingar sig två rovfåglar genom luften precis utanför mitt fönster, som om de suttit på taket, i takåsen, som om jag stört dem. Kanske är det vråkar eller falkar, sådant vet jag inte. (Rostocks vapendjur, gripen, är det i alla fall inte.)

De skriker, ett förunderligt läte, så nära.

Det kommer andra människor, andra turister, och mitt ögonblick är över. Jag tar hissen ned och känner mig nära marken, nära staden, nära Rostock och det är kanske just då som stadsförälskelsen börjar.

*

Jag dricker – försöker dricka – Bananenweizen.

Bananjuice och öl.

Det smakar som det låter. Som bananjuice och öl. Det är en smaksak om man tycker om det eller ej.

I det vita skummet landar plötsligt någonting litet. Jag plockar försiktigt upp det med ett finger.

En bananfluga.

*

I grannskapet tycker jag så mycket om Nikolaikirche; kyrkan som förstördes under andra världskriget, men som man vid renoveringen långt efter byggde om till konserthall och kompletterade med bostäder uppe på takåsen. Balkonger och pelargoner där högt uppe. Det andliga och det profana.

Om tanken på en byggnad helgad åt Gud kanske ter sig främmande, så finns det åtminstone någonting behjärtansvärt i en sargad men helad före detta gudsbyggnad, helgad åt människor och musik.

*

Nattlig klättring på ringmuren. Unga Rostock festar på Studentenkeller men vi smiter iväg till allt det rekonstruerade gamla, och där sitter sedan Stadtschreiberin in Rostock på det sluttande krönet till stadsmuren med sin nya gamla vän, där dricker de Rostocker Pils och talar om livet, döden, världen, murar och om att ramla ned. Tills det börjar regna och man måste klättra tillbaka, men faktiskt utan att ramla och utan att skada våra nya gamla, köldstela kroppar.

I dag har jag lekt vardag. Jag har stigit upp, jobbat, joggat genom Rosengarten, parken och ända ned till stadshamnen och tillbaka. Min Rostockvardag. Så som jag tänker mig att min Rostockvardag ska vara.

Dagen då jag anlände till Rostock var vädret varmt och vackert, i morse regnade det. Idag är det grått och havsvindarna sliter i jackor och trädgrenar.

När jag steg ut för att springa min blivande vanliga runda började regnet falla; tunga, krävande droppar. I den lummiga parken mötte jag enbart män med hundar, ett par med en barnvagn och en ensam dam som sökte skydd i en tunnel under en bro. Hon ryggade tillbaka när hon såg mig, en främling iklädd svart munkjacka med huvan uppdragen, blöt och framrusande ur parken.

I vattendraget som flöt fram längs med parkstigen simmade änderna, det piskande regnet bekom dem föga. Hundmännen hade också de mörka munkjackor med huvorna uppdragna, precis som jag, lika suspekta. Hundarna följde tätt efter, utan koppel, också de hopkurade, drypande blöta.

Jag sprang genom parken. Och sedan sprang jag tillbaka.

När jag åter stod framför dörren till mitt gröna Rostockhem och satte min nyckel i låset slutade det plötsligt att regna. Jag vet: ofta ljuger jag och överdriver, men tro, mig detta är sant. När jag kom tillbaka till mitt tillfälliga hem, då slutade det tvärt att regna.

Som om ännu en ny dag började, redan samma dag.

*

I förrgår sken solen på mina turistvägar genom de gamla stadsdelarna, jag gick på rundade kullerstenar och såg på kyrkor och byggnader, tänkte tursittankar och ställde turistfrågor till min trevliga guide. På kvällen vandrade jag igen tillbaka längs med gågatan just under det där magiska ögonblicket då butikerna stängs, bagerierna och caféerna plockar in sina skyltar, skymningen faller och folk går hem. Gatorna töms, lamporna släcks och gågatan blir tyst och stilla, frånvarande.

Till och med jag blev annorlunda, mindre en turist, mera en del av tystnaden. Jag tror att vardagen började redan där.

Eller kanske ännu innan: i Supermarkt, bland ostarna och smöret, bland det tyska chokladurvalet och juicesortimentet. Den tunga plastkassen på vägen hem, mina brödköp över bageridisken just innan stängningsdags.

*

Idag leker jag tysk vardag. Jag märker att jag vinnlägger mig om att äta lunch som min huvudmåltid och en kakbit på eftermiddagen, på tyskt vis, som den Rostocker jag är.

Jag hör tyska omkring mig, ständigt, och jag försöker tänka på tyska, på ett språk som jag inte kan.

Jag tänker på tyska. Alltså tänker jag ingenting.

Na ja, tänker jag. Na ja, na ja. Doch doch. Richtig? Vielen dank. Ach so. Eins zwei drei. Nee, überhaupt nicht. Na ja. Schade.

Min tyska vardag är en lek. Jag är inte tysk. Detta varande är knappast vardag. Jag är en låtsasrostocker. Antagligen borde jag skämmas över hur mycket den här leken roar mig.

Men det gör jag inte. Nee, überhaupt nicht.

Rostockhälsningar,

Mikaela.

Att anlända till Tyskland:

Jag flyger från Helsingfors till Berlin i ett flygplan fyllt med kompetenta resenärer. Jag åker buss från Berlin Tegel till Hauptbahnhof, det är trångt, jag har många väskor och svettfukten ligger som en hinna över mitt ansikte. När rösten i högtalarna säger Hauptbahnhof, och samma station står på informationsskylten, stiger jag av. På centralstationen rör sig massorna uppåt och nedåt, vertikalt och parallellt, framåt och tillbaka. Jag åker ned till djupet, till platform sex, där väntar jag på mitt tåg till Rostock. Tågresan tar mindre än tre timmar. Allt sker smidigt, som om jag var på väg hem, som om jag var på väg till någonting bekant, och inte på väg bort.

Naturen och byggnaderna som glider förbi mina tågfönster är annorlunda och andra, ändå är just det igenkännbara till en början så påtagligt. Likheterna mellan mitt land och detta är mera uppenbara än olikheterna. Allt är välordnat, tydligt. Det finns skyltar att följa och tavlor med information, alla siffror är korrekta och pålitliga, allt är planerat, klart och systematiskt organiserat. Litet som hemma, enligt samma logik.

Det är nästan för enkelt att anlända till Rostock.

(Jag undrar om man ändå kan kalla detta en resa, även om möjligheterna att förirra sig och gå vilse är så få?)

Jag är i Rostock, men ännu har jag kanske inte kommit till Rostock. Inte anlänt, helt och fullt. Men jag har kommit till mitt rum på Casita Maria; ett grönt hus i den gamla delen av staden Rostock, Altstadt. Mitt rum är färgglatt och hyllan ovanför sängen är fylld med tyska böcker. Det luktar milt av fukt i trappan och på det runda bordet vid fönstret står en flaska välkomstvin och ett stearinljus samt en stor ask tändstickor. På asken lyser gula solrosor. Värdinnan Maria håller dörren till sitt kontor öppen för att jag ska kunna gå in när som helst och använda hennes dator, i väntan på en egen nätanslutning. Frukosten får jag i en korg framför dörren och det är lite som att vara hemma och lite som att vara gäst, samtidigt, på ett behagligt sätt.

Maria pratar snabbt och min tyska är trög och dålig, och det är faktiskt någonting underligt njutbart i det med.

Här är jag vag i konturerna och möjligen på det klara med de praktiska omständigheterna, men möjligen är jag inte på det klara med någonting alls.

Utanför mitt tillfälliga, gröna hem, på andra sidan gatan, finns ett galleri. På väggen utanför galleriet hänger en gammal cigarettautomat förvandlad till Kunstautomat, Konstautomat. Jag trycker in ett mynt och drar ut en behållare. På den vita asken läser jag detta: WARNUNG: Diese Kunst kann verwirren, erhellen, aufregen und süchtig machen. (VARNING: Denna konst kan vara förvirrande, upplysande, upprörande och beroendeframkallande.)

Nöjd öppnar jag asken.