Kalevala - Finlands nationalepos
Första upplagan av Kalevala såg dagens ljus 1835. Den var resultatet av Elias Lönnrots flit, sammanställd av folkdikter som han samlat in.
Det gamla egendomliga fyrtrokéiska versmåttet som de sjungna runorna följde hade levt kvar i traditionen hos de finsk-ugriska folkstammarna kring Östersjön i två årtusenden.
Då Kalevala kom ut hade Finland i ett kvart sekel varit ett autonomt storfurstendöme. Dessförinnan, fram till 1809, hade Finland varit en del av det svenska riket.
Kalevala innebär en vänding för den finskspråkiga kulturen och väckte uppmärksamhet också utanför landets gränser.
Den väckte finnarnas självkänsla för det egna språkets och den egna kulturens möjligheter. Den lyfte fram ett litet, okänt folk i det övriga Europas medvetenhet. Man började kalla Kalevala Finlands nationalepos.
Lönnrot och hans gelikar fortsatte emellertid insamlingen av folkdiktning. Som resultat av insamlingen kom en hel del nytt material fram. Av detta material sammanställde Lönnrot en andra, utvidgad version av Kalevala, som utkom 1849. Denna nya Kalevala är den som hädanefter har lästs i Finland och på vilken också de flesta översättningar baserar sig.
