SKS i ett nötskal

SKS:n perustava kokous 16.2.1831
Finska Litteratursällskapet har sedan det grundades 1831 småningom förvandlats från en nationsbyggare till en vetenskaplig minnesorganisation som har stärkt finländarnas självförståelse, gjort den finländska litteraturen mer känd både i Finland och internationellt samt publicerat en ansenlig del av den finska litteraturen, såväl skön- och facklitteratur som vetenskaplig litteratur.

SKS – en förening från Kronohagen

En grupp unga universitetsmän samlades hos lektor Carl Niklas Keckman, professor i finska vid Kejserliga Alexanders-Universitetet. Elias Lönnrot skrev i ett protokoll som skildrade mötet:

”Och då de var där väcktes frågan om finska bokliga medel, i synnerhet finska språket, hur det på bästa sätt kunde väckas till liv för bokliga syften. Slutligen kom man fram till att hur man än ser på saken så är det åtminstone lättare för mången än för blott en att skrida till åtgärder, varför man diskuterade om att bilda ett Sällskap [...].”

En vecka efter det egentliga konstituerande mötet hade ”bokliga medel” (”kirja keinot”) blivit ”litteratur” (”kirjallisuus”) och sällskapet fick namnet Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Finska Litteratursällskapet.

I hela Europa präglades 1800-talets första decennier av de nationella kulturernas uppgång. I Finland fick det nationella uppvaknandet stöd också från den maktpolitiska utvecklingen. Finland anslöts 1809 till det ryska kejsardömet som gärna såg att Finland också mentalt frigjorde sig från Sverige. Så öppnades möjligheter till en höjning av den finskspråkiga folkmajoritetens bildningsnivå.

Finska Litteratursällskapet grundades 1831 av en grupp män som var verksamma vid Helsingfors universitet och som hade ett intresse för finska språket och trodde på dess framtid som ett skriftspråk. Sin utbildning och sina ideologiska impulser för projektet hade de fått vid Åbo Akademi där historie- och folkminnesforskaren H. G. Porthan hade varit verksam i slutet av 1700-talet. En annan förebild var de litteratursällskap som hade grundats i europeiska universitetsstäder från och med slutet av 1700-talet.

I sällskapets första stadgar betonades att ”språket är nationalitetens grundval”. Sällskapet var inte enbart en akademisk diskussionsklubb utan ett kraftcentrum för nationalandan. Bland sina medlemmar räknade sällskapet förutom ämbetsmän och studenter också upplysta män av folket, från och med 1846 även kvinnor.

Ett av de mest ambitiösa och långtgående projekt i sällskapets tidiga historia var insamlingen och utgivningen av folkdiktning. Sällskapet stödde sin första sekreterares Elias Lönnrots insamlingsresor i östra Finland och Karelen och publicerade de verk som resorna resulterade i, Kalevala (1835, 1849) och Kanteletar (1840).

Genom utgivning av folkdiktning kunde sällskapet bygga ut den sparsamma finskspråkiga litteraturen och samtidigt berika finskan med levande uttryck från folkspråket. Sällskapet började producera både fack- och skönlitteratur på finska: historia, grammatik, ordböcker, populära framställningar av bl.a. naturvetenskaper och lagstiftning samt översättningar av världslitteraturens klassiker. Med skrivtävlingar vaskade man fram nya förmågor som skrev berättelser och pjäser. Den första finskspråkiga romanen, Aleksis Kivis Sju bröder utgavs av SKS 1870.

Genom SKS:s arbete kom därigenom såväl själva skapandet som bevarandet och förmedlingen av kunskap och kultur baserad på muntlig tradition att förvandlas till skriftlig verksamhet. Förändringen ledde till att det skriftliga blev norm i hela samhället, något som gällde inte bara förmedling och bevarande utan också produktion av kunskap och information samt hela begreppsbildningen.

Inom SKS: krets bildades på 1800-talet finska vetenskapliga sällskap och många institutioner inom alla centrala humanistiska områden. SKS var också med om att grunda Kansallisteatteri (Nationalteatern), det finsknationella affärslivet och kapitalet samt hela partiväsendet. Trots att SKS från och med 1890 hade sin hemvist i sin ståtliga byggnad i huvudstaden kom det att bilda en axel tvärs genom hela det finska samhället, med de ledande höga herrarna från Helsingfors i ena änden och de lokala utövarna av folkkultur i den andra.

– Tuomas M. S. Lehtonen