Arkivmaterial inom folkminne och samtidskultur

I samlingarna ingår muntlig tradition, folkmusik, etnologiska skildringar och biografier. Materialet finns i form av text, bilder och ljudinspelningar. Det utökas av enskilda insamlare och respondenter i insamlingstävlingar.

Samlingarna började växa mer regelbundet från och med 1830-talet i och med den insamlingsverksamhet som Elias Lönnrot och hans samtida bedrev. Tävlingsinsamlingen i samband med Kalevalas jubileumsår 1935 gav de folkkultursutövare som uttryckte sig skriftligt en etablerad ställning i utbyggandet av samlingarna. Ljudinspelningssamlingarna består av inspelad folkkultur och muntlig tradition. Geografiskt kommer materialen huvudsakligen från det finska och det karelska kulturområdet.

Största delen av samlingarna är donerade av enskilda insamlare. En ansenlig del byggs ut genom tävlingsinsamlingar och forskningsenkäter. Arkivet har ett respondentnätverk med omkring 400 finländare i olika åldrar, med olika social ställning och från olika delar av landet. Under arkivets hela livstid har tiotusentals personer lämnat material. Folkminnesmaterial och folklore material har under årtiondenas lopp katalogiserats på många sätt. Med hjälp av huvudkartoteket och arkivdatasystemet hittar du referensuppgifter från största delen av samlingarna. Dessutom finns det manuella kataloger, register eller databasapplikationer som hjälper dig i noggrannare sökningar i vissa material. Informationskällor på webben ger vägledning i digitaliserade heltextmaterial och register.

Textmaterialet i samlingen inom folkminne och samtidskultur består av handskrifter, folkloregenrekort, insamlingssvar, material från muntliga traditioner och tävlingsskrifter samt dagböcker skapade vid insamling av folkminnen.

Samlarkartoteket och arkivdatabasen skapar tillsammans huvudkatalogen. Dessa finns tillgängliga i SKS:s forskarsal med hjälp av personalen. I vår sal finns dessutom olika kartotek och register där du kan söka material utifrån ort, folkloregenre eller tema.

Att samla in och bevara muntlig folkdiktning har hört till Finska Litteratursällskapets (SKS) verksamhet ända sedan sällskapet grundades år 1831. Resultatet av insamlingsarbetet är en omfattande samling av folktradition, varav den synligaste delen, kartoteket i furu skapar en unik stämning i SKS arkivs interiör. Finska Litteratursällskapets kartoteksskåp över traditionsgenrer innehåller cirka tre miljoner arkivkort ordnade enligt muntlig genre, ämne, hemort och insamlare. Kartoteket är en central del av såväl det nationella dokumentära kulturarvet som historien om de humanistiska vetenskapernas utveckling i Finland och skapandet av nationella identitet.

I traditionsgenrekartoteket kombineras ett muntligt arv som tusentals människor har berättat vidare och samlat in med studier av folkdiktningen i Finland. Kartoteket består av muntliga traditionsgenrer, som har varit hörnstenar i finsk och jämförande folkdiktsforskning (senare folkloristik). En orsak till detta var den teoretiska inriktningen som utvecklades i Finland i slutet av 1800-talet, den så kallade historisk-geografisk forskningsmetoden, som internationellt är känd som den s.k. finska skolan. I denna betraktades genrer i muntlig folktradition med fokus på deras geografiska spridning och historiska utveckling, och genom en jämförelse mellan de olika versionerna fastställdes folkdikternas ursprungliga form och uppkomsttid. Metoden fick en internationell position som paradigm i början av 1900-talet och hade en effekt på forskningen inom vetenskapsgrenen ända till 1960-talet. Den historisk-geografisk metoden har varit den mest framgångsrika exportprodukten inom Finlands humanistiska forskning, och den gav fart åt etableringen av folkloristik som vetenskapsgren vid olika institutioner omkring världen. SKS kartotek över traditionsgenrer är den synligaste konkreta formen av detta vetenskapliga tankesätt och denna arkivklassifikation. Kartoteket har uppstått utifrån muntliga traditionsgenrer och de ämnesområden som har noterats i uppteckningar och handskriftssamlingar.

På 1930-talet började man göra utdrag ur handskrifter som skickades till SKS och samla ihop traditionsgenrer, till exempel trollformler, ordspråk och sagor, och kopiera dem på separata pappkort. Kartotekhyllorna i trä i SKS arkivsal färdigställdes 1950 som en del av en totalförnyelse av kartoteksalen, en förändring som planerades av arkitekt Paavo Riihimäki och genomfördes med hjälp av donationsmedel av staten. Kartoteket utgör ännu i dag en central ingång till användningen av folktraditionsmaterial. Det utnyttjas som källmaterial för undersökningar och lärdomsprov över vetenskapsgrensgränserna. Traditionsgenrekartoteket är en del av ett ständigt förändrat kulturarv. Sätten att använda det förändras när vetenskapliga kunskaper fördjupas. Varje kund som utnyttjar traditionsgenrekartoteket i SKS arkiv ges en introduktion i dess uppkomsthistoria och tankesättet bakom det. Uppfattningar som har uppstått på grund av kartoteket utmanas i kundmöten, till exempel genom att tänka på vilka nya tolkningar om det förflutna man kunde göra utgående från kartoteket. På så sätt fungerar kartoteket även som generator av nya synvinklar på forskning och konst, och som fönster mot mentaliteternas historia.

Unescos Världsminnesprogram skyddar det dokumentbaserade och skriftliga kulturarvet i Finland och världen samt främjar dess tillgänglighet. Traditionsgenrekartoteket är en del av Världsminnesprogrammet.

Samlingen inom folkminne och samtidskultur består av bildsamlingar om gammal folkkultur och -liv, folkminnesberättare, situationer där tradition bevarats samt nyare bildmaterial, bland annat om teman för mångahanda insamlingar av muntliga traditioner arrangerade av SKS.

Materialet har till största delen fotograferats på 1900-talet och kännetecknas av det privata. En betydande del av bilderna kommer från privatpersoners bildsamlingar. Majoriteten av materialet är fotokopior, men det finns även diabilder, negativ och bildfiler. Samlingen består för närvarande av ca 200 000 bilder och den utökas hela tiden enligt arkivets anskaffningspolicy.

Bildmaterial kan utnyttjas som illustration till olika publikationer, i utställningar, som datakälla, forskningsobjekt eller till exempel material för nya verk.

Utgångspunkten är att fotografierna, såsom det övriga arkivmaterialet, är fritt tillgängliga för alla. Användningen av enstaka samlingar eller bilder kan dock begränsas av dataskydds- eller upphovsrättslagarna, donatorns villkor för användning samt i vissa fall skicket på fotografierna eller bildernas oordning.

Vi undersöker bildernas användningsmöjligheter i arkivet från fall till fall, så kom ihåg att avsätta tillräckligt med tid för beställning av bilder. Bildfiler beställda av kunder till sig själva debiteras enligt prislistan.

Samlingen består av tiotusentals timmar ljudinspelningar och över tusen timmar videoinspelningar.

Samlingens äldsta ljudinspelningar innehåller i huvudsak specifika folkloregenrer som sagor, berättelser, runosång och annan folkmusik. Från 1960-talet har alltmer muntliga traditioner spelats in, vanliga människors biografiska berättelser. Dessutom innehåller samlingen inspelningar av olika evenemang samt SKS:s egen verksamhet.

Geografiskt täcker samlingens ljudinspelningar hela Finland och dess närområden, framför allt Karelen på båda sidor om gränsen. Majoriteten av ljudinspelningarna är skapade på arkivets egna fältresor. Arkivet har haft flera s.k. sockenprojekt, där kunskapsarv och muntliga traditioner i en viss kommun på ett omfattande sätt har spelats in. På 1990-talet hade fältarbetet fokus på Ingermanland, Olonets och Vitahavskarelen.

I början av 1900-talet gjordes ljudinspelningar på fältresor till mer fjärran besläktade folk.

Den audiovisuella samlingen har utökats med hjälp av privatpersoner, gemenskap och institut. Allt som allt har över 1 000 donatorer och över 10 000 framställare – berättare, sångare och musiker – bidragit till att utöka samlingen.

Ljud- och videoinspelningar har skapats av arkivets forskare, stipendiater samt studerande och forskare inom etnologi. Dessutom har privatpersoner och institut donerat sina egna ljudinspelningar till arkivet. Arkivets samlingar ökar fortfarande med ett par hundra timmar per år.

Fotot: Emma Suominen