Varför lämna sitt arbetsrum?

Varför lämnar man sitt trevliga arbetsrum (och sin fru, och sin medarbetande katt) och flyger till Helsingfors för att jobba i tre veckor med en översättning?

Den fråga ställde jag mig själv när jag stod frysande och med resväskan borttappad i snöväder på Hagnäs torg en måndag förmiddag i mars, utan en aning om i vilken riktning Villa Djurgården låg.

Det finns flera svar på den frågan. För det första har man ansökt om plats på FILI:s översättarresidens, och man har blivit funnen värdig platsen. För det andra har man ett projekt som lämpar sig för att översättas på plats. I mitt fall var detta Kjell Westös ”Den svavelgula himlen”, som i likhet med andra Westö-romaner utspelar sig i och om Helsingfors. För det tredje är det säkert hälsosamt att lämna sina vanliga omgivningar och befinna sig i dem ens översättningar utspelar sig i.

Jag hittade så småningom fram till Villa Djurgården och blev väl installerad i det gamla herrskapshuset. Arbetsmiljön (bord, stol, ljus) var inte lika herrskapsaktiga, så med vänlig hjälp av Mattias Huss, den andra residensöversättaren, hittade jag en arbetsplats i närheten, uppe på Bergshälls bibliotek.

Där, en trappa upp, omgiven av bokhyllor och mer eller mindre lågmälda samtal på ett språk jag inte fattar, återupplevde jag under de kommande veckorna en gammal kärlek: kärleken till biblioteket som arbetsplats. O, att vara ostörd, att få arbetsro, att kunna koncentrera sig! Berghälls bibliotek i kombination med en god roman visade sig att vara en perfekt kombination.

Jag vet inte hur många arbetsplatser Berghälls bibliotek förfogar över, men jag vet att de är populära – om jag kom för sent på förmiddagen var alla stolar som regel ockuperade av flitigt läsande och skrivande människor av alla sorter. Mycket tråkigt, för då måste jag ta min tillflykt till den aningen mer oroliga bottenvåning. Ankom jag däremot innan klockan nio på morgonen fanns det alltid gott om plats. I gengäld förmedlade högtalaranläggningen fågelsång mellan klockan åtta och nio, tills personalen kom. Snö och kyla ute, fågelsång och vår inne mellan bokhyllorna – aningen förvirrande, åtminstone för en dansk, men jag vande mig snabbt vid ljuden av permanent vår mellan klockan åtta och nio.

Ostörd, skrev jag. En sanning med modifikation. Bibliotekariens telefon ringde jämnt, detsamma gjorde mobiler runt omkring vid de övriga arbetsborden. Ibland kom lågstadielever som babblade och skrek och skrattade och skramlade på väg från bottenvåningen till översta våningen. Vilket ivrigt snackande! Vilket ofantligt buller! Jag fick aldrig reda på vad de gjorde där uppe på våningen över mig, men i och med att decibelnivån gick en del ner när de nått sitt mål, måste böckerna ha haft något med saken att göra. Lovad vare boken!

Och lovad vare Berghälls bibliotek. Min vistelse i Helsingfors bjöd på åtskilliga goda och spännande upplevelser – ett möte med Kjell Westö, många och långa promenader runtom i staden, museibesök, medlogerande i Villa Djurgården, en sammankomst med FILI:s medarbetare och andra översättare, bekantskap med hur många sorters väder den finska huvudstaden kan uppvisa under vårvintern – men vad jag först och främst vill komma ihåg är glädjen över att kunna arbeta koncentrerat i min egen/Kjell Westös värld uppe på Berghälls bibliotek.

Det fanns all anledning att lämna mitt trevliga arbetsrum.